När jag var 21 år och vi var i Grekland för att fira min pappas 50 årsdag så hade jag fruktansvärd hosta, jag hostade tills jag spydde ibland och den höll i sig väldigt länge ungefär under ett halvår framåt. Vi visste inte vid detta tillfälle vad det kunde bero på, jag hade varit på olika vårdcentraler flera gånger om och fått olika pencilinkurer men inget hjälpte. Men en dag bara försvann det i samband med att jag började tänka på min vikt, jag gick ner flera kilon och blev helt kvitt hostan. Så jag tänkte inte mer på det då.

När jag då blev gravid dök denna hosta upp igen i slutet av graviditeten, jag var väldigt andfådd hostade väldigt mycket och en läkare konstaterade att jag hade lunginflammation och fick då pencillin mot det. Men först när Herman hade kommit ut med akut kejsarsnitt så märkte läkarna rätt fort att allt inte stod rätt till med mig pga min höga puls och min hosta som jag hade så gjorde dom ett ul på mitt hjärta vilket dom då konstaterade att det var förstorat, jag hade drabbats av hjärtsvikt.

Vid detta tillfälle trodde läkarna att det inte var så allvarligt och att jag hade fått det i samband med graviditeten och att med hjälp av mediciner så är jag på benen igen om en vecka men dom informerade oss att jag inte skulle kunna amma pga alla mediciner jag skulle få äta och Peter skulle bli pappaledig för jag skulle behöva vara sjukskriven ett bra tag efter det här.

Medicineringen sattes igång men jag blev inte bättre, så en dag fick jag ett akut hjärtflimmer pulsen steg upp till över 200 och jag blev då skickad till ett större sjukhus med mer erfarenheter om just hjärtsjukdomar. Jag fick åka ambulanshelikopter dit och Peter och Herman och min mamma och pappa kom efter med bil. Under denna tid hann jag inte tänka, jag var inte rädd, jag ville bara bli frisk, kunna vara en mamma som jag hade längtat efter det var ju inte så här min första tid som en mamma skulle bli.

Efter två dagar i Umeå blev det beslutat att jag skulle flyttas till Göteborg sahlgrenska universitetsjukhus eftersom det blev tal om en hjärttransplantation. Jag behövde bara vara aktiv på listan för ett nytt hjärta i endast två veckor så kom det och det är vi evigt tacksamma för.

Min hjärtsjukdom (dilerterad kardiomyopati) är en genetisk sjukdom, min farbror hade samma sjukdom som mig fast det var på 80- talet och då fanns inte hjärttransplantationer i sverige så han överlevde inte. Jag tänker mycket på honom, jag träffade aldrig honom men ibland känns det som att jag faktiskt känner honom på ett sätt iaf. Jag kan iaf känna och veta hur han hade det när han var sjuk men jag kan nog säkert tro att han hade det värre eftersom att vården har utvecklats till det bättre under dessa 20 åren som gått.

Jag är orolig att Herman eller att nån annan i min släkt ska drabbas av denna sjukdom, det är hemsk och jobbig sjukdom som man inte önskar en enda människa men jag är glad över att vi nu vet symptomen på denna sjukdomen och kanske upptäcker den då i god tid så läkarna hinner göra något åt det.

Jag är hjärttransplanterad och det är jag stolt över för det har räddat mitt liv, jag kommer äta mediciner resten av mitt liv men det är en liten bagatell. Jag har ett ärr synligt på mitt bröst men det gör inget för jag är bara glad att det ärret har gett mig tillbaka mitt liv, gett mig det livet som jag hade längtat efter.