Herman är och kommer alltid att vara sin mammas lille hjälte. Han är den som förstod att mamma inte skulle klara av en vanlig förlossning så därför envisades han med att inte komma ut den vägen. Till slut förstod läkarna att enda utvägen var ett akut kejsarsnitt och då blev Herman glad, han kom ut helt tyst och jag blev orolig att han inte levde men sedan hörde jag hans gråt och genast lugnade jag ner mig, jag fick honom på mitt bröst och allt kändes helt underbart, jag tänkte nu börjar det liv jag längtat efter.

Nåja vi fick inte det livet på en gång, det blev tre månaders sjukhusvistelse innan vi fick komma hem med lille Herman för första gången. Men efter det har allt bara blivit bättre och bättre och jag fick äntligen vara den mamman jag hade längtat efter. Nu är Herman 10 månader och verkligen mammas pojke. Det kommer han alltid vara för han är min räddare :)

Herman är till stor del att jag blev frisk så fort efter min operation, läkarna sa till mig att det är näst intill värdsrekord för hur bra det gått det kändes väldigt upplyftande men utan Herman hade det nog inte gått lika bra för han var min livsgnista, den människan som behövde mig mest och verkligen värd att kämpa för. Självklart är alla mina nära och kära värda att kämpa för men ni förstår en mamma och sitt barn har ett speciellt band dom bara måste få leva tillsammans och det är jag sååå tacksam över att vi gör idag och det vet jag att många andra är oxå.